Historia skrivs, bloggens sista inlägg...
Kära läsare av denna blogg!
Stunden är dessvärre kommen, vi hade två bra... eller låt oss säga att vi hade två månader tillsammans som nu har kommit till sitt slut. Vår resa har varit som en berg och dalbana, det har varit stunder på toppen men också i dalböjarna, dessvärre är metaforen allt för realistisk, "det gick långsamt uppåt för att sedan krascha rakt ner" fucking Balder här...
Det är inte du utan jag, du har mig ständigt varit trogen, aldrig leipat, bara visningar och kommentarer.
Jag har dessvärre valt att gå vidare, hittat en ny, hoppas vi kan vara vänner bloggen...
"Jag började att skriva och insåg snabbt att här fanns referenser att dra, tillslut blev det bara deppigt!" Ja, det är som sagt en deppig stund när jag denna söndagskväll skriver bloggens allra sista inlägg, snön faller som i slow motion utanför fönstret i ett vinterklätt landskap- från spotify ljuder ett tidigt kapitel ur spellistan Aight, som taget ur en Julia Roberts film, skillnaden är att denna saga saknar ett lyckligt hollywoodslut! Vet inte riktigt vad inlägget skall handla om, jag skrev i bloggens första inlägg om hur denne skall stiga med tiden, att inläggens kvalité skulle bli bättre och bättre, svaret på den frågan besitter bara Ni. Jag kan nu i efterhand villigt erkänna att vissa, de flesta rättare sagt, av bloggens inlägg skrivits i ett milt sagt ostabilt tillstånd, de har skrivits av ilskna lustnar och romantiska droger, inget inlägg har varit det andra likt. Det blev inte så många texter jag hoppades på vid bloggens början och slutet på denna era kom allt för tidigt.
Det har varit allt från hisskaos till lesbiska julbord och där emellan sköna inlägg om traditioner som aldrig gjorts förut, nytradtioner om man får mynta ett eget uttryck! Du som läsare, för jag förutsätter att det är singular har varit en ledstjärna att följa i mörkret, en personlig GPS.
Därför tillägnar jag detta inlägg till dig.
Genomsnittsläsare på denna blogg visade sig i en undersökning ha följande karaktärsdrag;
Du är av kvinnligt kön, även om du påstår dig vara man och raggar på dina lagkamrater.
Du gillar svensk kultmusik, även om du smygtrollar i gaderoben.
Du är en go gubbe, det vill säga från Göteborg och du håller där efter på de Göteborska lagen i all idrott, men i fotboll är det Bottenlaget som får ditt hjärta att dunka mest. I hockey är det Frölunda som gäller, även om dom ger dig självmordstankar för tillfället.
Du har klaustrofobi och väljer därför att ta trappor istället för hissen, även om gillar att trängas i små utrymmen.
Du gillar solsken och värme, även om en vit topp i regnet alltid är porrigt!
Jag vill i detta sista inlägg tacka dig, när du läser detta inlägg och kommit så långt som du är nu ställer du dig kanske den uppenbara frågan;
Varför stänger du, SOC, ner bloggen? - Ja, och på den frågan har jag bara ett svar: För att jag kan!
Peace
Julbord, en lebbig tradition. :ordvits 1
Kära läsare av denne blogg!
Jag vill börja med att citara Janne Rydehns text i Torslanda Tidning den 1/12;
Välvald musik, med en duktig discjockey, och avslutningen, som gick i dansens tecken, förgyllde en trevlig kväll präglad av en god och mysig stämning.
Hans text är dock inte helt åt helvete, innan och under middagen var det i princip en mysig och god stämning. Men vi som faktiskt var där har en helt annan bild av julbordet den 27 nov 2010, vi delar andra minnen från kvällen, även om de flesta av oss inte har nått minne alls.
Det är lördagskväll i Torslanda, snön ligger vit över konstgräsplanen borta på Torslandavallen och fotbollssäsongen känns långt bort. Väl inne i klubbhuset välkomnar Monica Brikell med glögg och pepparkakor, hon bär en mysig liten tomteluva och ger ett allmänt städat intryck, :ordvits 2.
Stämningen är god och allmänt ljuvlig när goa gubbar och gummor klätt upp sig över öronen, årets mest dekadenta fest har precis börjat. Några rum bort, i samma byggnad sitter tre a-lagsspelare och inväntar flocken, ett väl organiserat och samlat intåg var så tvunget denna afton. I "aktivitetshallen" som den så elegant benämns sitter en andel av damerna och ivrigt väntar på herrarnas entre, eller som det senare visade sig, mer damer!
Ljot Strömseng inviger kvällen i ära med att hålla ett kortfattat men ack så innehållsrikt tal om dagens tillställning, därefter presenterar han matlagen, det vill säga de bord och i vilken ordningen borden får hämta mat. Givetvis är dambordet sist och herrbordet om så möjligt efter.
Middagen går utmärkt och enligt planerna och på schemat står det Årets...
Årets spelare i herrlaget blev: Erik Olsson, inte helt oväntat med tanke på att han blivit matchens spelare de senaste 10 matcherna. Lite brun om mun Erik, låt mig torka bort det!
Årets rockie var en desto större överaskning om så inte ett skämt: För säkerhets skull slog jag upp ordet rockie och förvånades över min läsning: Rookie är ett uttryck för en person under sitt första år i en sport som har lite eller ingen professionell erfarenhet, jfr. amatör.
Jag hade alltså rätt, inte för att på något vis missunna Anders Lindahl priset men den stora frågan jag ställde mig var, är Anders verkligen en rockie?
Hur som helst, även årets anställd gick till Anders vilket jag hade en större förståelse för, kul att se hur glad han blev för det priset, han blev en helt annan person! GRATTIS ANDERS!
En intern prisutdelning herrlaget och Tobbe Karlsson i synnerhet stod för var Div ettans renaste rövhål, inte helt oväntat gick segern till Näset och Richard Tiberio.
Även prisutdelningen gick snarast planerat och enligt schema, vad kunde nu gå fel tänkte arrangörerna och plockade fram spriten- ja, vad gick fel egentligen?
Tallrikar och dylikt plockas undan från borden och kvällens middag går i ett naffs över till ett mer sofistikerat mingel, efter några minuters minglande hörs en mans strype: Kent har gått, nu kör vi och det gjorde vi!
Janne Rydehn sjöng sedvanligt en torr melodi med taskiga nödrim som fick publiken att lätta på mungiporna.
Herrlaget samt damlaget tröttnade snabbt på den mysiga och goda stämmningen i aktivitetshallen och gjorde därför en annan hall till andra aktiviteter, fotbollsspel i korridoren. Moget, nja men ack så roligt!
Sprit och öl försäljningen flöt på och gick som aldrig förr, Hake var en stor bidragande faktor i det.
Klockan slår halv 11 och de äldre börjar tänka på refrängen, riktigt synd att inte Rydehn hade nån refräng för övrigt!
Det var ungefär vid denna tidpunkt som kvällen tog av stapel.
Joakim fortsatte i samma rasande tempo vid baren att man nästan trodde att det var rea eller nåt, Lotta var inte feg med att hake :ordvits 3, ursäkta haka på. Emma fick dock upp ögonen för whiskey men drack det på samma sätt som öl så det var väl ganska jämt ändå. P Falk besökte baren så ofta att hon som serverade frågade om han ville ha det vanliga när han åter igen besökte vid 11 tiden. Gurra och Lenning hävde i sig öl och sprit, det var ju FF ikväll. Tror även att de tog med sig sprit hem för deras langare är på skidsemester över hela julhelgen. Bothen, Apell, Jenny och Karin tog en paus från baren och gick in i omklädningsrummet för att svina varandra i röven, ni fattar vad jag menar. Lisa och Hake tog en kvällspromenad till okänd ort, resten är tabu. Emma tröttnade på whiskeyn och skickade upp den igen. Hake bjöd lotta på drinkar, utan att använda glas. Lotta fann drinkarna goda och envisades med att låta Lösnitz få smaka, återigen utan att använda glas. P Falk tog en powernapp på herrarnas toalett, Båt och Äpplet väckte honom och han bestämde sig istället för att gå till herrarnas toalett. Det visade sig inte vara bättre där utan att han gick hem, till sin mamma, whaaaat? Lillfalk stannade dock kvar och lärde känna damerna i laget lite bättre, segt att båda falkarna nu konkurrerar om samma musar :ordvits 4.
Klubbhuset visade sig vara dead end och samlingen beslöt sig för att fortsätta festen hos Apell som motvilligt tog på sig värdrollen. Det tog cirka 5 min att transportera sig till Äpplet och festen kunde åter igen dra igång, men inte för alla. Det visade sig svårt för vissa att hitta mellan vallen och torget, Hake fastnade på vägen. Vill egentligen beskriva mer om den bisarra kväll Hake hade men det är svårt, varken jag eller han själv har någon aning om vad som hände eller vad han gjorde.
Hur som helst var festen i full gång hemma hos Apell, hälften av gänget spelade Super Mario och resten socialiserade på toaletten, det blev en toppen kväll som Norrlandsguld mannen brukar säga efter deras lama fester. Denna festen var dock inte lam utan kunglig. Vid tvåsnåret begav sig de flesta hem för att dagen efter mötas av ångest och ryktesspridning- i den kategorin vinner du Lisa.
Som avslutning känner jag mig betvingad att avslöja att filmen ändå fick ett lyckligt slut, Hake överlevde och hittade tillslut hem.
Peace
Double Features
Kära läsare av denna blogg eller som Cornelis skulle salutera; Kära medborgare!
Helgen bjöd på den genom tiderna bästa helgdagen, Double Features Saturday!
Denna som i mina något marinerade ögonglober framställs som en röddag är egentligen bara en intern tradition, en ny sådan för den delen!
Double Features representerar den sammanslagning av intryck och avtryck vid respektive vägskäl!
Fick även spons av ett välkänt bilmärke på denna bild!
Förord!
Jag hade höga förväntningar på denna lördag efter det att Simon och Danne föreslagit dagens planer. Den första visningen skulle börja 14:10, relativt tidigt för ett biobesök inom mina referenser men skall man hinna med vad vi skulle så fick det börja i tid. I skrivande stund mullrar något utanför fönstret och jag tar en kort paus för att checka läget...
...fann inte källan till ljudet men hur som helst. Vi anlände till Bergakungen 14:00 och hann precis hämta ut biljetter och tilltugg innan visningen startade, det vill säga all reklam, måste dock medhålla många i frågan om reklamens underhållningsvärde- jag gillar det!
Harry Potter och bla bla bla var den första film vi skulle se och den startade á la Potter style, Warners logga i mörka moln samtidigt som den typiska Potter vinjettlåten smög sig på en. Jag lutade mig över armstödet och viskade försiktigt till Simon, mest på skämt: Vad är den här låten ifrån? Som svar fick jag ett höjt ögonbryn, svaret Harry Potter och en lång ihållande dryg min. Skämtet gick inte hem. Istället vände jag mig mot Danne för att skåda hans min när Hermione entrade duken, det milt sagt brann i hans ögon.
Jag tänker inte spoila något av filmen utan lämna den med följande mening, den är helt klart sevärd även om jag håller med dom som säger att det enbart är en transportsträcka till den sista filmen.
Vad jag inte kan utlämna från filmbesöket är det som hände precis i slutet av filmen, tänker inte berätta vad som skedde utan bara att stämningen blev aningen sorgsen. Medan stråkarna gjorde entre i soundtracket lokaliserades ett ljud, en stråk jag inte riktigt kunde placera, ett ljud som tycktes komma enbart från den högra speakern- det visade sig vara en i publiken och han använde inte något stråkintstrument utan han grät, stor böla för att utrycka det milt. Det kan tyckas vara okänsligt av oss när vi började rågarva men det gick inte att undgå, hade ni varit där hade ni inte kunnat motstå. Han fortsatte att gråta, hejdlöst tills all credit var slut och ljuset tändes, väl på utsidan mötte vi personen i fråga och det visade sig vara en ca 7 år liten kille, även utanför grät han, lika mycket som innan.
Efter en matbit väntade dagens höjdpunkt, veckans höjdpunkt Cornelis. Vi hade bokat den på vip:en vilket gav oss förmånen att supa oss fulla i loungen en timma innan.
För att inte förstöra för er tänker jag inte berätta något om den utan låta er se den med egna ögon, vad jag kan bistå med är att höja era förväntningar, hur mycket jag än creddar filmen kommer den ändå att blow your mind- rent sagt kunglig film!
Efter filmen var det återigen dags att sätta oss i loungen och på något sätt sammanfatta dagens influenser, en riktigt lyckad kulturdag och en vass tradition som förhoppningsvis lever upp till begreppet!
Over and Out!
Snorta en lina. Vaska ett liv.
Kära läsare av min blogg!
Förord
Jag vill börja med att be om ursäkt för bloggens så inaktuella uppdateringstempo, skälen är många och de flesta mindre trovärdiga. Jag hade förra veckan fullt upp med P Falks fotbollsturnering Crawford Cup, både jobbat men även lirat själv- huruvida det gick hoppas jag undgått de flesta, vi gick i alla fall till final.
Förra veckan bjöd dock inte bara på bollsport utan även hockey. Senast jag såg en Frölundamatch var i augusti, en träningskamp mot Linköping, min lust för hockey dog ganska tidigt i första perioden efter att spelet närmast liknat en galleriutställning, även spelarnas lust tycktes blekna tidigt. Hur som helst tog jag med mig Frölundafantasten Rebecka Lasard, min forna handledare på bankdirektörs-tiden. Efter att Rebecka börjat med att konfrontera en främling hon trodde var jag kom vi bra på fötter och hann heja på Joel Lundqvist innan vi slog oss ner i loungen för ett glas, i Rebeckas fall ramlösa pga barnvaktsjour. Vi båda stegade entusiastiskt upp mot sektion G för att få se Frölunda spöa skiten ur Luleå, serieledande Luleå. Oddsen på Frölunda var höga denna afton, en riktigt usel säsongsstart med ett kasst bagage av matcher bådade inte gott inför matchen men vi var optimistiska. Vår attityd fick dock ge vika efter bara 80 sekunder spelade. 1-0 Luleå, där kändes situationen patetisk, vi väntade oss en lång och tung kväll. Vändningen kom med en hundradel kvar av första perioden, 1-1 och allt kändes återigen bra.
Matchen slutade med Frölundavinst och både jag och Rebecka kunde konstatera att det var tack vare våran närvaro. Personligen tror jag att trenden vänder, Frölundas vinst på bortamark mot Brynäs var absolut ett tecken på detta. Jag hade jävligt trevligt i Rebeckas sällskap och när det såg som mörkast ut satt hon kvar på optimismen, nu i efterhand visade det sig vara rätt.
Utöver sport har veckan inte bjudit på mycket, snön kom igår- ställer mig likgiltig till det- äh!
Mitt och Eriks vad om att gå till skolan i shorts och t-shirt har ännu inte infallit från min sida, dåligt, jag vet!
Har en ny filmidé. En kanske för deppig film om en grabb som ska ta självmord, har därför en fil på skrivbordet som heter självmord- känns väl sådär.
Pensionärsjävlar har gjort succe och det med all rätt!
Grotesco är tillbaka- väl efterlängtat!
Halloween är över- för i år!
Peace
Dead End i en hiss!
Kära läsare av min blogg!
Sheet vilken helg och avslutning på förra veckan. Det började med att vi i fredags skulle ut med laget, en slags avslutning för en "lyckad" säsong. Målet var ju ändå att åka ner, eller? För övrigt var det typ den tredje avslutningsfesten vi hade, börjar ta dom med en liten nypa salt nuförtiden, missförstå mig inte nu, ingen citron och tequila utan bara salt.
Jag, Falk, Gustaf, Lenning, Äpplet och Tobbe tog bussen in strax innan 5. Kom fram till kapellplatsen runt halv 6. Begav oss mot Landala där vi fått instruktioner att Viberg bodde, det var alltså Viberg vi skulle börja hos. Efter att vi gått en fantastisk omväg i 20 minuter där vi flertalet gånger konstaterat att vi helt enkelt befann oss i fel område. Rolig anekdot är att Tobbe och Äpplet faktiskt varit hos Viberg innan, ändå visste dom inte hurlägenhetsområdet såg ut. Den stora frågan på vägen var om Jocke bodde nära en lekplats, anledningen var att vi trodde vi var rätt när vi befann oss vid en lekplats, problemet var bara att vi inte hittade huset. Äpplet ringde då Vibbe och frågade om han bodde vid någon lekplats, efter att han undvikit frågan några gånger svarade han tillslut nej och vi fick gå vidare. Upptäckte senare på kvällen att han visst bodde vid en lekplats-?!
Hur som helst hittade vi tillslut till Viberg, utanför fann vi även en glad Ahlgren och en full Tor. Ahlgrens lycka gick dock snabbt över till panik.
Eftersom samtliga var "atletiska fotbollsproffs" vägrade alla att ta trapporna, och istället för att dela upp gänget och på så sätt riskera att några kom nån minut senare än de andra trängde alla 8 in i en 2 kvm stor hiss. Det kändes rätt för stunden...
Hissen
Den var som sagt 1x2 meter stor, inte i det bästa skicket, troligtvis aldrig varit heller. Inga ventiler, skakig.
Allt gick bra tills det återstod 20 cm till våning 6, den våning vi skulle av vid. Där sa det stop och hissen stannade. Tor försökte förgäves öppna dörren men utan resultat- om han ändå hade haft en kofot.
Tor försökte även att tillkalla husets uppmärksamhet genom att oavbrutet spamma nödstopsignalen- som ljöd ett fruktansvärt ljud. Vi andra höll oss ganska lugna, med stor hjälp av Äpplets mintoflaska. Ahlgren höll sig också lugn tills det att luften började bli kvav, då kom han med en genialisk order- sluta andas, som om det skulle hjälpa någon. Vi satt fast i hissen i 45 minuter, jag, äpplet, falk och lenning försökte alla nå hjälp via facebook men utan resultat, det ändå vi fick var att Mikael Fransson med fler gillade det- sadister. För att verkligen strö salt i såren stod Viberg och Lindahl utanför hissen och kollade in samtidigt som de knäckte den ena bärtzen efter den andra.
Höjdpunkten med hissupplevelsen var ändå alla hyresgäster som kom förbi och kollade in, där sitter vi emellan två våningar, 8 killar sittandes ner på hissgolvet och dricker minto, samtligas första fråga var: Sitter ni fast? "Neh, vi förfestar bara lite"- retards!
Hissgänget, utanför bild till vänster sitter Gustaf, till vänster skymtas Äpplet bredvid sitter Ahlgren, i hörnet Tor, Tobbe, Falk, utanför bild till höger Lenning. Bakom kameran signerad.
Umbrella Cup
Lördagen bestod av att bakfull träffa Falken vid Tommys för att avnjuta en kebabtallrik, vi försökte smita från att betala men det gick mindre bra- falk är ju fan känd på stället.
Vi var sedan några veckor tillbaka anmälda till innefotbollstuneringen Umbrella Cup som spelas i Volviahallen. På lördag förmiddag med två timmar kvar till första matchen var vi 5 spelare, dvs en avbytare. Med tanke på att alla var slitna efter gårdagen fattade vi ganska snabbt att detta inte höll, vi kallade därför in Johan MO som blev Clark Kent i frågan. Han löste inte bara Björkroths närvaro, sin kungliga bror imål utan även snygga matchställ att bära. Detta tackade vi honom med att utse honom som capitano.
Orkar inte skriva om alla matcher och alla resultat, poängen är att vi gick vidare till söndagens slutspel. Dagens höjdpunkt var dock att P Falk vann "träffa ribban" tävlingen som hölls i pausen. Det gick ut på att stå vid mittplan och sätta ribban, alla var välkomna att delta och Shaka Dudes som vi hetta, vår egna Falk vann skiten, han belönades med ett gymkort till ett värde av 3 lax. Gratz man!
Slutspel
Det ändå som var av värde på söndagen var att vi gick längre än Bujars lag, i övrigt var dagen piss. Vi spelade spelmässigt vår bästa match men torskade pga av ett självmål, riktigt orättvist.
Soundtracket till helgen har egentligen bara bestått av två låtar, eller en låt och ett album. Det började i taxibilen påväg hem i fredags, så fort vi satte oss i bilen slogs Dead End med Johnossi på. Falk och jag konstaterade båda snabbt att den på något sätt fick representera resten av helgen. På vägen in i lördags spelade vi därför enbart dead end. Påvägen hem spelade vi den igen innan falk föreslog den gamla snowboarddängan Don't cry out med Shiny toy Guns borde få en chans. Vi fortsatte med att lyssna igenom albumet We Are Pilots och jag kan inte sluta lyssna. Major Tom is the shit- believe you me! hela albumet är ett musikaliskt mästerverk av fyra indiepoppare.
tänker inte skriva att det regnar och blåser...
...för det vet alla. Eller att dessa dagarna på hösten är dom värsta, att dom får en att stanna inne när man tänkt att gå ut eller får en att deppa när man tänkt vara glad. Jag tänker inte skriva det, faktum är att jag inte tänker skriva något alls, för jag orkar inte. Min ork och livslust i allmänhet har blåst bort och hamnat i någon vattenpöl utan räckhåll, dom ligger där som en brasa i mörkret, tillräckligt stor för att lysa upp men utan syre, tillräckligt het för att värma men som sagt, utan syre. Utan syre är det inte ens en brasa, bara virke i en hög, i bästa fall med glöd. För att brasan skall fylla sin funktion och blomma ut i eld behöver man t-sprit, men det hittar man inte i mörkret. kvar blir brasan glödande för att tillslut slockna helt.
Under The Pavement
Kära läsare av min blogg!
Hej bloggen, heeeeej! Sitter i skrivande stund vid köksbordet med en utsökt kopp svart kaffe och med en general white under läppen, lyssnar på Deportees och inväntar förväntansfullt kvällens äventyr. Livet är allt bra rättvist.
Det är en höstmåndag vilket tidigare år inneburit korpmatch men på grund av korpseriens tvivelaktiga spelschema spelas nu matcherna bara varannan vecka vilket dock gör matcherna mer speciella.
Dagens motståndare är Purus, vet inget om dem? Runt 9:tiden ikväll kommer en rapport från matchen på Bottenlagets blogg- Bottenlaget.blogg.se- check it out!
Dagen började stressat, kom sent hemifrån och fick tokköra cykeln genom skogen för att precis hinna- parkade biken mitt på busshållplatsen och fick genom att vifta med armen stopp på bussen. Slogs av frågan var min cykelnyckel tog vägen när jag väl satte mig ner på bussen. Det visade sig senare att den satt i låset...
Sarah med H berättade precis att hon sett min övergivna cykel på burs hållplats och frågat sig själv om det blivit stulen eller om jag verkligen visste att den befann sig där...
Dagens föreläsning handlade om dokumentärfilm och vad som anses vara trovärdigt och realistiskt på duken- hade kunnat vara en sjukt intressant och bra föreläsning om inte gubben bakom mig förgiftat mig med sin svett- seriöst grabben luktade piss eller som erik konstaterade- "som en gammal rutten båt".
Väl hemma tog jag en uppfriskande promenad i höstkylan med Sarah och min nya jacka. Kunde bekräfta att den inte bara hade ytliga attribut utan att den även höll kylan borta.
Nu är det Sörgårdsskolans gymnastiksal som gäller, rapporteringen kommer som sagt på Bottenlagets blogg.
Tja!
Förbryllande kvällstankar...
Kära läsare av min blogg!
Har precis skrivit färdigt en artikel om Torslanda IK.s P-94:or- relativt ointressant för några, rent av piss för andra. Själv förmedlar jag bara budskap utan att lägga någon större personlig vikt i det hela.
När tiderna är tuffa på Torslandavallen efter att herrarna åkt ner i division 2 kan det vara skönt att veta att det finns hopp i de yngre kullarna, framtiden är ljus.
Vaknade relativt nykter för en gångs skull, när jag säger "för en gångs skull" så menar jag enbart söndagar inräknat- vaknade nykter flera dagar denna veckan. Dock reste jag mig upp ur sängen med en smak av skam i munnen, gick dock bort med flux, det är inte flax! Tog brädan ner till DC, gjorde jag inte alls för det var blött, utan jag gick... Väl där möttes jag av en kritisk storasyster som dömde gårdagens utgång utifrån stället vi besökte- jag anser själv att stället inte ryms inom ramarna för en god lördagsutgång för 20 åriga killar, hum, män. men men
Dagen bjöd på pizza och filmvisning, hoppades på Hurtlocker eller strangers on the plain men fick min röst nersågan av The crazies. En "zombie" film som faktiskt bjöd på två timmars underhållning trots att Erik buade ut den till eftertexterna- och han skall vara en filmvetare.
I novembernedräkningens mörker strosade jag på stigarna hem för att möta söndagens ångest, den gångna veckans summeringstankar och den kommande veckans förväntningar. Dags att ge sig in i en ny vecka på samma vis man tar sig ur den gamla- sovandes...
Erkänner villigt att slutpredikan blev aningen flickig men eftersom mitt motto är att aldrig ta bort utan bara lägga till så får det stå kvar- precis som fröken alltid skrev högst upp till vänster under veckans läxa på svarta tavlan:
Låt Stå!
Vuxenpoäng och barnkalas...
En heldag med Pontus Fucking Johansson bjöd ta mig fan på det mesta. Fuck de andra, det är vi som gör det!
"Det är okej att vara deppig ibland"!
Kära läsare av min blogg!
I skrivande stund med Fuck It spellistan som soundtrack och fortfarande iklädd gårdagens kläder har jag svårt att rekonstruera kvällens och jag är osäker på om följande scenario är drömt, upplevt eller påhitt men vad fan spelar det roll...
Lördagen den 23 oktober började som vilken annan lördag som helst, väckarklockan fyllde sin funktion redan 07:00. Pigg som en lärka pallrade jag mig bort mot Sarah för att möta Pontus. Jag och Pontus samåkte till vad som skulle bli en mysig heldag med studietema. Parkeringsautomaten var ur funktion och bäddade därför för en kostnadsfri stallplats.
Campus Linné, det var där allt hände!
09:00 stängdes portarna och isoleringen gentemot omvärlden påbörjades, en brunsch och åtta timmar senare återvände vi hem mot Torslanda, trötta men ändå ganska förhoppningsfulla. Efter en timmas välförtjänt vila på hemmaplan var det dags att återigen ge sig ut i höstrusket för att möta Göteborgs mörka sida.
Bornhammar bjöd på sofistikerat mingel med mersmak och när taxibilarna vällde in på uppfarten slog klockorna utgång! En opassande SD konversationen med taxichauffören senare befann vi oss vid Victoria- hjärtat av Vasa.
Den spontana kvällen gick ändå inte enligt planen, vad som skulle bli en bra avslutning på en trevlig helgdag blev ett fiasko och när allt såg som mörkast ut så släckte någon jävel ljuset helt.
Utan att gå in på några detaljer avslutades kvällen med att alla mina moralbarrikader sprängdes och vad som tidigare utgett sig för att vara etik kastades i containern utanför en smutsig svartklubb på andralång, bredvid en trött hemlös och en avdankad sargad kommunalarbetare.
Kvällens höjdpunkt och genombrott kom när Sarah rullade in på Clark Kent manér och tog oss under sina armar och flög oss hem.
Nu, några timmar senare ser jag tillbaka på kvällen som en bro över till slummen- som ett steg i fel riktning fast ändå enligt planen- det är okej att vara deppig ibland!
AFN!
Respekt
Kära läsare av min blogg!
Tidigt tidigt ljöd väckarklockan, hann knappt få på mig kläderna innan det slog mig att jag redan befann mig hos tandläkarn. Väntrum är världens obehagligaste ställe. Folk sitter så ensamt trots att det är trångt, man är så rädd för att avslöja sin anledningen till varför man befinner sig just där samtidigt som man är skrämmande nyfiken på de andra patienternas skäl. Själv var jag enbart där för rutinkontroll och kunde därför strosa runt med hedern i behåll, jag har inget att dölja...
Det tog kanske en minut innan en sköterska ropade upp mitt namn, anledningen till att väntetiden var så kort var för att jag var fem minuter sen. Sköterskan visade in mig i rum 3, längst ner i korridoren. Vistelsen blev dock kortvarig- Gapa stort, in med saker i munnen, ut igen och skölj. Därefter var det dags att träffa tandläkarn- What up!
Felfria tänder och en dispyt om snus resulterade i att jag var hemma illa kvickt.
Känner mig tvingad att nämna snöfallet som inträffade trots risken för fjortalert.
Blev till en början glad innan jag insåg att hösten passerat allt för snabbt. "Har ju inte ens fått bära höstkollektionen än"?
Snösituationen kändes trots allt blasé.
Vände stolen från fönstret och riktade istället blicken mot datorn och youtube i synnerhet.
Såg samtliga kortfilmer av Crazy Pictures- Respekt. Shet vad dom grabbarna är kungliga! För Er som inte sett klippen än, gör det... NU! För Er andra, se dem igen. Skall därför inte uppehålla Er tid utan låta Er ratta in youtube och njuta.
Tja!
Poesi för retards
Dagens mening: Hans huvud värkte mer än det någonsin värkt och bussen han satt i luktade värre än den någonsin luktat förut. Redan vid det här stadiet visste han hur dagen skulle utformas, vad han inte visste var vad han senare skulle få veta...
Kära läsare av min blogg!
Idag har stora delar av dagen bestått av att hänga i skolan. Vi var förskonade med att slippa föreläsningen men fick i måndags en uppgift vilket tvingade oss dit idag ändå. Dagens möte med gruppen krävde diskussion och analysering av två reklamfilmer, inga ramar nämnda. Vi valde att granska Norrlands Guld reklamen kontra Carlsbergs reklamen- båda filmklippen lockade till heta argumentationer och spårade slutsatser. Jag blev dock tvungen att lämna innan resten av gruppen. Har lite dåligt samvete med tanke på att jag gör det varje vecka, dagens motiv var att Erik kom och hetsade mig- hade dessutom viktigare saker för mig än att analysera ett eventuellt triangeldrama i Norrlands Guld reklamen.
Jag har för övrigt en jävligt skön grupp, en glad bonde, en go gubbe, en emo, ett retard och en moralkärring.
Tillsammans gör vi underverk!
Tja!
Det blev inte så långt och inte så bra... men...
Kära läsare av min blogg!
Ville helt enkelt bara creeda Simon och nämna att det varit en bra dag för bloggen!
Tja!
Filmatiskt möte
Kära läsare av min blogg!
Det första dygnet med bloggen har varit legend..., vänta, för alla er som röstade på SD och sjöng Jimmy Åkesson i en seven nation army tappning, nästa del är ...ariskt. Legendariskt.
Jag såg att 60 pers varit inne och checkat bloggen- shet, borde kanske tänka på vad jag skriver i fortsättningen.
Idag var det i vanlig ordningen filmmöte på Låkeberget. Vi har haft några möten innan för att diskuterar framtida filmprojekt men dom brukar oftast sluta i att vi gör något annat och kommer bort från ämnet. Dagens möte visade på motsatsen- alla var taggade och fokuserade, hade bra ideér och värdefulla inflikningar på de andras förslag- fan till och med kaffet smakade bra idag.
Vi kom fram till en del mycket bra punkter har redan påbörjat ett manus inför en aktuell helgdag, halloween.
Vad vi spånat på så här långt så kan filmen bli riktigt läskig.
Måste fortsätta på manuset nu så det inte blir en julfilm.
Simon stod för det glada humöret och det fantasifulla tänkandet
Erik var mer realistisk och kritiskt tänkande
Själv njöt jag bara av naturen och det goda sällskapet...
Peace And Love
Vi gillar olika
Har fått en del förslag på vad bloggen skall fylla för syfte, vad jag kan konstatera är att vi gillar olika. Jag har trots det bestämt mig för att köra min grej, skriva vad jag känner för och vad som känns värt att skriva, om ni inte gillar det så kan ni dra... neh seriöst, gillar ni inte det så skriver jag om nåt annat... läs min blogg- snälla då!
Har den senaste veckan råkat ut för en del pinsamma eller inte pinsamma men konstiga och osköna situationer.
Som exempel var jag nere och tränade med juniorerna tidigare ikväll då vår träning var inställd och jag missat denna information. Väl på plan träffar jag Måns och närmar mig honom för att hälsa, jag sträcker fram handflatan för att göra en vanlig hedersam handskakning medan Måns går för "bumb:en" det vill säga en knuten hand. Efter några tafatta försök till försoning då han ändrar till öppen medan jag stänger min handflata och tvärtom några gånger hamnar vi i en oklar situationen då han greppar min knutna hand och skakar den upp och ner på ett skumt sätt när vi innovativt och originellt skapar en ny hälsningsgrej.
Samma sak hände nästan i lördagskväll då jag var ute med mina kära vänner Sim Sim, DC, Törn och Adas. Efter en halvlyckad utgång och ett grymt Mc Donals besök beslutade sig Törn för att avvika från resten av gänget och bege sig hem. Vid avskedet går han för highfive, fair enough tänkte jag och slog honom ivrigt på handen som han sträckt upp så högt att den verkligen levde upp till namnet. Lowfive utbrister Törn i samma stund jag klipper till hans handflata så hårt att jag tvingas kämpa för att hålla tillbaka tårarna, efter detta var det hammerfive och fler varianter som fortsatte i några minuter.
Det här är inte okej, jag förbjuder fler än en highfive och har två polare ingen inövad hälsningsvariant funkar handsslag mer än bra. Försöker man göra det fräckare brukar det bara bli väldigt väldigt töntigt.
Peace And Love
Höst- Dags för ett nytt fräscht projekt!
Jag brukar få för mig att starta nya projekt lite då och då. Det senaste i raden är att börja blogga. Idén kändes ganska cool till en början men ju mer jag började fundera på vad den skulle handla om och vad jag skulle skriva desto mer kände jag mig som en mobbad tjej med en påhittad pojkvän i grannkommunen- inte så ball med andra ord.
Hur som helst orkade jag inte radera allt jag skrivit och på så vis köpa det faktum att jag slösat 2o minuter av min måndagskväll så jag fortsatte i samma anda, nu i efterhand ångrar jag mig en aning.
... och med den ganska oklara ingressen och bilden för den delen sitter Ni nog fortfarande och funderar på vad fan jag tänkt att ha bloggen till, vad ni kan förvänta er för inlägg och vem den egentligen syftar till- som svar till er som kommit så här långt i texten och inte bytt webbsida så kan jag bara säga så här: Även jag sitter och funderar på dessa frågor, anledningen till att jag bloggar är- För att jag kan- vilket också fick bli namnet på bloggen plus det tråkiga domännamnet .blogg vilket kändes lamt till en början men eftersom jag inte orkar satsa helhjärtat på detta projekt som troligtvis kommer att vara utdött imorgon så fick gratisalternativet räcka.
Första inlägget skall vara bra, tror jag, eller det borde ju vara det för att locka läsare i framtiden- å andra sidan har jag som målsättning att bloggen skall blomstra med tiden- att den skall ha en konstant uppåtstigande utvecklingskurva, därför lägger jag mig i mitten av min kapacitet. För er som tycker den verkar värdelös och under era standardkrav, återkom om en två veckor så kanske jag nått upp till eran våglängd.
Detta är som sagt ett relativt fräscht projekt, inte själva bloggandet för det är jävligt uttjatat, utan just denna bloggen, därför är inte alla frågor utredda- tex. vad den skall bära för syfte- har ni tips på detta skriv till mig. Med största säkerhet kommer jag inte rätta mig efter er ändå, troligtvis inte ens läsa era synpunkter men skriv ändå för skojs skull.
Har inte kommit på någon direkt "utchekningsfras" än, Peace And Love täcker i princip det mesta och är även politiskt korrekt så det kändes rätt för stunden.
Peace And Love
