Varför blogg...? För att jag kan!

Jag hade höga förväntningar på denna lördag efter det att Simon och Danne föreslagit dagens planer. Den första visningen skulle börja 14:10, relativt tidigt för ett biobesök inom mina referenser men skall man hinna med vad vi skulle så fick det börja i tid. I skrivande stund mullrar något utanför fönstret och jag tar en kort paus för att checka läget...

...fann inte källan till ljudet men hur som helst. Vi anlände till Bergakungen 14:00 och hann precis hämta ut biljetter och tilltugg innan visningen startade, det vill säga all reklam, måste dock medhålla många i frågan om reklamens underhållningsvärde- jag gillar det!

Harry Potter och bla bla bla var den första film vi skulle se och den startade á la Potter style, Warners logga i mörka moln samtidigt som den typiska Potter vinjettlåten smög sig på en. Jag lutade mig över armstödet och viskade försiktigt till Simon, mest på skämt: Vad är den här låten ifrån? Som svar fick jag ett höjt ögonbryn, svaret Harry Potter och en lång ihållande dryg min. Skämtet gick inte hem. Istället vände jag mig mot Danne för att skåda hans min när Hermione entrade duken, det milt sagt brann i hans ögon.

Vad jag inte kan utlämna från filmbesöket är det som hände precis i slutet av filmen, tänker inte berätta vad som skedde utan bara att stämningen blev aningen sorgsen. Medan stråkarna gjorde entre i soundtracket lokaliserades ett ljud, en stråk jag inte riktigt kunde placera, ett ljud som tycktes komma enbart från den högra speakern- det visade sig vara en i publiken och han använde inte något stråkintstrument utan han grät, stor böla för att utrycka det milt. Det kan tyckas vara okänsligt av oss när vi började rågarva men det gick inte att undgå, hade ni varit där hade ni inte kunnat motstå. Han fortsatte att gråta, hejdlöst tills all credit var slut och ljuset tändes, väl på utsidan mötte vi personen i fråga och det visade sig vara en ca 7 år liten kille, även utanför grät han, lika mycket som innan.

Efter en matbit väntade dagens höjdpunkt, veckans höjdpunkt Cornelis. Vi hade bokat den på vip:en vilket gav oss förmånen att supa oss fulla i loungen en timma innan.

För att inte förstöra för er tänker jag inte berätta något om den utan låta er se den med egna ögon, vad jag kan bistå med är att höja era förväntningar, hur mycket jag än creddar filmen kommer den ändå att blow your mind- rent sagt kunglig film!

Efter filmen var det återigen dags att sätta oss i loungen och på något sätt sammanfatta dagens influenser, en riktigt lyckad kulturdag och en vass tradition som förhoppningsvis lever upp till begreppet!

---

Over and Out!

Jag vill börja med att be om ursäkt för bloggens så inaktuella uppdateringstempo, skälen är många och de flesta mindre trovärdiga. Jag hade förra veckan fullt upp med P Falks fotbollsturnering Crawford Cup, både jobbat men även lirat själv- huruvida det gick hoppas jag undgått de flesta, vi gick i alla fall till final.

Förra veckan bjöd dock inte bara på bollsport utan även hockey. Senast jag såg en Frölundamatch var i augusti, en träningskamp mot Linköping, min lust för hockey dog ganska tidigt i första perioden efter att spelet närmast liknat en galleriutställning, även spelarnas lust tycktes blekna tidigt. Hur som helst tog jag med mig Frölundafantasten Rebecka Lasard, min forna handledare på bankdirektörs-tiden. Efter att Rebecka börjat med att konfrontera en främling hon trodde var jag kom vi bra på fötter och hann heja på Joel Lundqvist innan vi slog oss ner i loungen för ett glas, i Rebeckas fall ramlösa pga barnvaktsjour. Vi båda stegade entusiastiskt upp mot sektion G för att få se Frölunda spöa skiten ur Luleå, serieledande Luleå. Oddsen på Frölunda var höga denna afton, en riktigt usel säsongsstart med ett kasst bagage av matcher bådade inte gott inför matchen men vi var optimistiska. Vår attityd fick dock ge vika efter bara 80 sekunder spelade. 1-0 Luleå, där kändes situationen patetisk, vi väntade oss en lång och tung kväll. Vändningen kom med en hundradel kvar av första perioden, 1-1 och allt kändes återigen bra.

Matchen slutade med Frölundavinst och både jag och Rebecka kunde konstatera att det var tack vare våran närvaro. Personligen tror jag att trenden vänder, Frölundas vinst på bortamark mot Brynäs var absolut ett tecken på detta. Jag hade jävligt trevligt i Rebeckas sällskap och när det såg som mörkast ut satt hon kvar på optimismen, nu i efterhand visade det sig vara rätt.

Utöver sport har veckan inte bjudit på mycket, snön kom igår- ställer mig likgiltig till det- äh!

Mitt och Eriks vad om att gå till skolan i shorts och t-shirt har ännu inte infallit från min sida, dåligt, jag vet!

---

Har en ny filmidé. En kanske för deppig film om en grabb som ska ta självmord, har därför en fil på skrivbordet som heter självmord- känns väl sådär.

Pensionärsjävlar har gjort succe och det med all rätt!

Grotesco är tillbaka- väl efterlängtat!

Halloween är över- för i år!

Peace

Sheet vilken helg och avslutning på förra veckan. Det började med att vi i fredags skulle ut med laget, en slags avslutning för en "lyckad" säsong. Målet var ju ändå att åka ner, eller? För övrigt var det typ den tredje avslutningsfesten vi hade, börjar ta dom med en liten nypa salt nuförtiden, missförstå mig inte nu, ingen citron och tequila utan bara salt.

Jag, Falk, Gustaf, Lenning, Äpplet och Tobbe tog bussen in strax innan 5. Kom fram till kapellplatsen runt halv 6. Begav oss mot Landala där vi fått instruktioner att Viberg bodde, det var alltså Viberg vi skulle börja hos. Efter att vi gått en fantastisk omväg i 20 minuter där vi flertalet gånger konstaterat att vi helt enkelt befann oss i fel område. Rolig anekdot är att Tobbe och Äpplet faktiskt varit hos Viberg innan, ändå visste dom inte hurlägenhetsområdet såg ut. Den stora frågan på vägen var om Jocke bodde nära en lekplats, anledningen var att vi trodde vi var rätt när vi befann oss vid en lekplats, problemet var bara att vi inte hittade huset. Äpplet ringde då Vibbe och frågade om han bodde vid någon lekplats, efter att han undvikit frågan några gånger svarade han tillslut nej och vi fick gå vidare. Upptäckte senare på kvällen att han visst bodde vid en lekplats-?!

Hur som helst hittade vi tillslut till Viberg, utanför fann vi även en glad Ahlgren och en full Tor. Ahlgrens lycka gick dock snabbt över till panik.

Eftersom samtliga var "atletiska fotbollsproffs" vägrade alla att ta trapporna, och istället för att dela upp gänget och på så sätt riskera att några kom nån minut senare än de andra trängde alla 8 in i en 2 kvm stor hiss. Det kändes rätt för stunden...

Den var som sagt 1x2 meter stor, inte i det bästa skicket, troligtvis aldrig varit heller. Inga ventiler, skakig.

Allt gick bra tills det återstod 20 cm till våning 6, den våning vi skulle av vid. Där sa det stop och hissen stannade. Tor försökte förgäves öppna dörren men utan resultat- om han ändå hade haft en kofot.

Tor försökte även att tillkalla husets uppmärksamhet genom att oavbrutet spamma nödstopsignalen- som ljöd ett fruktansvärt ljud. Vi andra höll oss ganska lugna, med stor hjälp av Äpplets mintoflaska. Ahlgren höll sig också lugn tills det att luften började bli kvav, då kom han med en genialisk order- sluta andas, som om det skulle hjälpa någon. Vi satt fast i hissen i 45 minuter, jag, äpplet, falk och lenning försökte alla nå hjälp via facebook men utan resultat, det ändå vi fick var att Mikael Fransson med fler gillade det- sadister. För att verkligen strö salt i såren stod Viberg och Lindahl utanför hissen och kollade in samtidigt som de knäckte den ena bärtzen efter den andra.

Höjdpunkten med hissupplevelsen var ändå alla hyresgäster som kom förbi och kollade in, där sitter vi emellan två våningar, 8 killar sittandes ner på hissgolvet och dricker minto, samtligas första fråga var: Sitter ni fast? "Neh, vi förfestar bara lite"- retards!

Lördagen bestod av att bakfull träffa Falken vid Tommys för att avnjuta en kebabtallrik, vi försökte smita från att betala men det gick mindre bra- falk är ju fan känd på stället.

Vi var sedan några veckor tillbaka anmälda till innefotbollstuneringen Umbrella Cup som spelas i Volviahallen. På lördag förmiddag med två timmar kvar till första matchen var vi 5 spelare, dvs en avbytare. Med tanke på att alla var slitna efter gårdagen fattade vi ganska snabbt att detta inte höll, vi kallade därför in Johan MO som blev Clark Kent i frågan. Han löste inte bara Björkroths närvaro, sin kungliga bror imål utan även snygga matchställ att bära. Detta tackade vi honom med att utse honom som capitano.

Orkar inte skriva om alla matcher och alla resultat, poängen är att vi gick vidare till söndagens slutspel. Dagens höjdpunkt var dock att P Falk vann "träffa ribban" tävlingen som hölls i pausen. Det gick ut på att stå vid mittplan och sätta ribban, alla var välkomna att delta och Shaka Dudes som vi hetta, vår egna Falk vann skiten, han belönades med ett gymkort till ett värde av 3 lax. Gratz man!

Det ändå som var av värde på söndagen var att vi gick längre än Bujars lag, i övrigt var dagen piss. Vi spelade spelmässigt vår bästa match men torskade pga av ett självmål, riktigt orättvist.

Soundtracket till helgen har egentligen bara bestått av två låtar, eller en låt och ett album. Det började i taxibilen påväg hem i fredags, så fort vi satte oss i bilen slogs Dead End med Johnossi på. Falk och jag konstaterade båda snabbt att den på något sätt fick representera resten av helgen. På vägen in i lördags spelade vi därför enbart dead end. Påvägen hem spelade vi den igen innan falk föreslog den gamla snowboarddängan Don't cry out med Shiny toy Guns borde få en chans. Vi fortsatte med att lyssna igenom albumet We Are Pilots och jag kan inte sluta lyssna. Major Tom is the shit- believe you me! hela albumet är ett musikaliskt mästerverk av fyra indiepoppare.