Kära läsare av min blogg!
Har precis skrivit färdigt en artikel om Torslanda IK.s P-94:or- relativt ointressant för några, rent av piss för andra. Själv förmedlar jag bara budskap utan att lägga någon större personlig vikt i det hela.
När tiderna är tuffa på Torslandavallen efter att herrarna åkt ner i division 2 kan det vara skönt att veta att det finns hopp i de yngre kullarna, framtiden är ljus.
Vaknade relativt nykter för en gångs skull, när jag säger "för en gångs skull" så menar jag enbart söndagar inräknat- vaknade nykter flera dagar denna veckan. Dock reste jag mig upp ur sängen med en smak av skam i munnen, gick dock bort med flux, det är inte flax! Tog brädan ner till DC, gjorde jag inte alls för det var blött, utan jag gick... Väl där möttes jag av en kritisk storasyster som dömde gårdagens utgång utifrån stället vi besökte- jag anser själv att stället inte ryms inom ramarna för en god lördagsutgång för 20 åriga killar, hum, män. men men
Dagen bjöd på pizza och filmvisning, hoppades på Hurtlocker eller strangers on the plain men fick min röst nersågan av The crazies. En "zombie" film som faktiskt bjöd på två timmars underhållning trots att Erik buade ut den till eftertexterna- och han skall vara en filmvetare.
I novembernedräkningens mörker strosade jag på stigarna hem för att möta söndagens ångest, den gångna veckans summeringstankar och den kommande veckans förväntningar. Dags att ge sig in i en ny vecka på samma vis man tar sig ur den gamla- sovandes...
Erkänner villigt att slutpredikan blev aningen flickig men eftersom mitt motto är att aldrig ta bort utan bara lägga till så får det stå kvar- precis som fröken alltid skrev högst upp till vänster under veckans läxa på svarta tavlan:
Låt Stå!
